En liten flickas bekännelse

Idag har jag varit riktigt duktig på att inte göra något mest p.g.a att jag mått dåligt och inte orkat göra något. Så vad skriver man om då?

Ska faktiskt bekänna några hyss som jag brukade roa mig med när jag var liten om du lovar att inte föra det vidare. Vi bodde på 5:e våningen på en stor gata i vasastan. Bor man så högt upp så händer det lite när man slänger ut saker på gatan och gården, så förutom vatten på gamla tanter i hatt har jag kastat ut massa saker bl.a skedar och glas. Glas av sorten durex eller vad de hette, du vet de där som skulle vara okrossbara. Kan nu avslöja att bara ca 40% var okrossbara. Det var roligast med glas som krossades. Det blev otrolig krasch och glasen gick i minst tusen bitar. Fast glasen kastade jag bara på gården när ingen var där.

Spårvagnen körde på vår gatan och att kunna man pricka vagnen med något var lyckan. Det bästa var när jag slängde ut en gammal docka och den fastnade på taket på spårvagnen, var sedan tvungen att kolla på vagnarna som åkte förbi om jag såg den igen. Hade nästan jätt upp hoppet när jag till slut fick se den någon dag senare. Skämtade sedan om viken vagn man skulle åka med kanske var det dockvagnen. Tror att jag mår lite bättre nu.
Vädret ser bättre ut till imorgon